Senaste inläggen

Av Eva - 30 september 2009 12:31

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickrande? Så till alla er - en liten lägesrapport följer:


Nu har jag varit hemma i tre dagar från jobbet. I måndags opererades min venport bort. Det är via den jag har fått cytostatikan. (Egentligen skulle jag haft något som heter ”picc-line” instoppad i armen, men varför det inte blev så är en helt egen historia.)  Att ta bort denna fula dosa som suttit inopererad under skinnet på vänstra sidan av bröstkorgen, känns som en milstolpe. Fantastiskt skönt!

När den sattes in var jag fruktansvärt spänd och nervös. Jag frös där jag låg på operationsbordet och trots att jag fick lugnande medel intravenöst, darrade jag som ett asplöv i höststormen. Den här gången var jag betydligt mer avkopplad. Nu skulle den bort och ett nästan årslångt elände kändes avslutat. Därför bestämde jag mig för att avstå den lugnande sprutan, vilket var riktigt skönt. Trasslet med att få hem bilen uteblev, eftersom jag kunde köra den hem själv.

Sköterskan som assisterade läkaren vid operationsbordet var en rejält klämmig, ung värmländska. Jäklar som hon pratade, oavbrutet! Ibland kan jag bli rejält störd av den typen av människor, men det fanns något väldigt positivt i den här tjejen. Hon babblade på om sina egna privata saker, men lyssnade faktiskt om jag någon gång fick en syl i vädret. Till slut låg jag och skrattade, trots att läkaren rev och slet i dosan och slangen som så vackert bäddats in i mina nya fina fettdepåer. Till och med läkaren (som var en riktig tråkmåns sist jag mötte honom) deltog till slut i samtalet. Innan jag gick därifrån visste vi ”allt” om varandras trädgårdsmödor, och jag förstod att jag inte är ensam om att älska trädgården i maj och juni, för att nästan avsky den i juli och augusti. Dessutom fick jag stränga order om att inte gräva i landet i höst, utan snällt vänta till våren (pga av såret alltså, inte av några nya trädgårdsrön).

Efter operationen bjöds jag på ett par mackor, ett glas saft och lite kaffe. Därefter skulle jag sitta och vänta i en halvtimme innan jag skrevs ut, bara så att de såg att jag inte tuppade av utan hämtade mig igen.


Efteråt traskade jag ner till ODA, den onkologiska dagvårdsavdelningen. Där skulle Ellen få ännu en av sina otaliga doser medicin. Vi har en förmåga att pricka in samma dagar, men det kanske beror på att hon måste dit så vansinnigt ofta. Vi fikade tillsammans och sen åkte vi hem hit, åt lite lunch och tog en pratstund i eftermiddagssolen. När vi satt i det som kändes som den sista sommarsolen, konstaterade Ellen, att precis så satt vi i våras och njöt av den första riktiga vårvärmen. Jisses, så fort tiden går. Även om jag är glad över att vara frisk igen, så saknar jag våra regelbundna träffar. I helgen blir det i alla fall en långträff. Ellen fyller år och vi firar med henne uppe i Rättvik. Det ska bli roligt!


I går var jag på utvecklingssamtal för P. Det första på ”högstadiet”. Han hade förberett sig väldigt noggrant genom att skriva långa och redogörande svar på en massa frågor han hade fått med sig hem. Jag tyckte tyvärr att läraren var dålig förberedd, så samtalet kändes aningen krystat. Men killen verkar nöjd med sitt skolval och lärarna tycks eniga i att han är både skötsam och duktig. (Jag är vansinnigt stolt över båda mina ungar, men ibland undrar jag hur de har kunnat bli sådana?)


Jag ska villigt erkänna att idag skäms jag nog en del. Visst skulle jag egentligen kunnat jobba idag. Men igår kändes det rejält i såret och jag hade sovit dåligt natten före. Man blir ju lätt lite kinkig när man inte kan ligga som man är van.


I förra veckan fick jag tyvärr veta att en av mina gamla kollegor återinsjuknat i bröstcancer. Denna sjukdom är ett spöke. Visst blir man mörkrädd!


Av Eva - 3 september 2009 21:30


Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen och så pyton jag mådde. Nu mår jag bra, även om det finns spår av behandlingen kvar i kroppen.

 

Tyvärr var det inte någon av de bättre läkarna som jag fick träffa. Jag fick känslan av att han hellre stilade inför läkarkandidaten han hade med sig, än lyssnade på mig. Det är inte så konstigt att jag är trött med tanke på den starka medicineringen. Att jag sen är så trött att jag blir fysiskt illamående och gråter ibland, det får jag väl leva med. Värken i lederna ska utredas av en reumatolog, för att förhoppningsvis utesluta att något sådant tillkommit. Ödemen får jag leva med tills vidare, det kan ta tid innan det släpper. Magproblemen blir bättre med tiden och utan kaffe och alkohol förstås. Hmm… Så trist!

Men tuttarna blev ordentligt genomklämda av två unga män. Vilken tur att man börjar bli gammal och i stort sett har slutat att bli generad över sådana saker. (Det var kanske värre för J som satt och tittade på?) Lyckligtvis fanns det inga nya knölar, men jag kommer att kallas till mammografi oftare än andra i min ålder. Sen ska jag noga kolla mig själv, även i armhålorna, över bröstbenet och runt nyckelbenen. Usch, säger jag som nästan inte törs det längre. Jag känner för att göra som strutsen, det jag inte ser eller känner finns väl inte heller?

 

Efteråt lunchade jag med Ellen som skulle få behandling på eftermiddagen. När jag var sjukskriven hann jag träffa henne ofta, men nu blir det inte tid till det längre. Det känns riktigt trist, för hon har varit ett stort stöd under året som gått och vi lärde känna varandra mer än under alla de föregående tjugo åren tillsammans. Konstigt att det ska behövas en så allvarlig sjukdom för att det ska bli så.

 

I morgon ska jag på personalfest. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att umgås i större sociala sammanhang, eftersom jag inte tycker att jag ser normal ut. Så jag får se kvällen som en mental träning och hoppas att det blir så trevligt att jag glömmer bort mig själv. Mitt egofixerade skrälle!


Av Eva - 2 september 2009 02:51


I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar lagom smickrande och jag tolkar det som att jag är ganska klok och mogen, men ändå inte lastgammal.

 

Men skämt åsido så fick dagen mig att bli tacksam, fundersam och en aning nedstämd. (Jag blev förstås glad också!) Jag har tryckt undan många känslor det senaste året och tror att det är en omedveten strategi jag använder mig av när livet blir för jobbigt. Jag börjar känna igen mönstret och kan spåra det tillbaka till när jag var barn. Erfarenheten säger mig också att det förr eller senare kommer tillbaka med full kraft, och det kan bli jobbigt.

Därför vore det kanske bra om jag medvetet släppte fram en del känslor runt min sjukdom och bearbetade dem vartefter? Kan man aktivt bestämma sig för att ta sig an sitt inre så? Eller styr själslivet mig helt utan min egen vilja?

 

Jag är i alla fall tacksam över att ha kunnat fira ännu en födelsedag. Jag är så otroligt tacksam över att få finnas till för och med mina barn ett tag till. Jag är glad över att ha J med mig, även om det inte alltid låter så, hihi! Jag är nöjd med att inte känna alltför stor åldersnoja. I mitt sinne är jag faktiskt fortfarande ung, rentav barnslig, men erfarenheten av det jag varit med om och faktiskt kan, hjälper mig att bli klokare. Jag börjar känna att människor räknar med mig, något som jag har svårt att ta till mig men blir väldigt glad för.

När vi var ute på galej i fredags, sa en kollega att jag måste vara himla stark. Kaxigt kontrade jag med att man kan bestämma sig för vilken sorts människa man vill bli. Så enkelt är det kanske inte alltid, men en liten sanning ligger det nog i bådas kommentarer. Jag har bestämt mig för att inte bli bitter (även om jag i vissa, men lyckligtvis få avseenden är långsint så in i norden). Jag ska försöka tänka positivt, både om mina medmänniskor och livet i stort och bemöta dem jag stöter på i olika sammanhang så bra jag bara kan. Och jag ska försöka vara glad så mycket jag orkar.

 

En bibliotekarie på jobbet har börjat förse mig med böcker som jag ”bara måste läsa”. Det är egentligen böcker för barn, men med ett ”vuxet” innehåll. Jag vet inte om hon tänker att jag ska använda böckerna i arbetet med barnen, eller om hon bara tipsar mig i största allmänhet? Strunt samma vilket! Jag har nämligen fått för mig att dessa böcker ska säga mig något om mitt liv, hur det är och hur det kan vara/kan bli.

En bok handlar om ”Själens fågel”, en otroligt vacker bok som försöker förklara oss människor som mer än bara något fysiskt.

En annan bok kan man se som en sorts slumpvandring i livet, ”Edward Tulanes fantastiska resa”. (Den handlar om en porslinskanin!) Den är jag inte klar med än, men jag tror jag tycker om den. Jag läser den på nätterna i skenet från en ficklampa, för att inte väcka J. Hur mycket av våra liv avgörs av en slump?

Jag har ytterligare en bok som jag försöker läsa på jobbet, när hela klassen har ”tyst läsning”. (Fast jag inser att jag aldrig får ro att läsa då, eftersom det hela tiden händer saker i ett klassrum fyllt av nioåringar.) I boken hålls en pojke isolerad från sina klasskamrater och från ”vanligt” liv av sin farmor. En dag dyker en flicka upp i klassen och pojkens värld öppnas plötsligt. Han som hållits tillbaka av omedveten rädsla och gammal vana, gör plötsligt fantastiska upptäckter av livet. Just rädsla och gammal vana styr mig väldigt mycket. Det är inte så många äventyr eller avsteg från det inrutade i mitt liv, men det kanske kan bli? 


Pretentiöst dravel! Nu igen! Fast det är skönt att försöka organisera sina tankar också, även om man kanske inte alltid borde offentliggöra dem. Hoppas jag kan sova nu?

Av Eva - 22 augusti 2009 21:45


Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!

 

Roligt var det när syrran med familj kom på besök. Det är otroligt hur fort tiden går. Vi insåg efter lite räknande att det var två år sedan vi sågs sist. Något som inte får upprepas. Lite turistande i Uppsala hann vi med under deras besök. Tänk att man måste få besök för att spana in de egna sevärdheterna. Vi gjorde ett besök på Gustavianum och jag såg det Augsburgska skåpet för första gången. Då har jag ändå bott här i snart 28 år och kan ganska mycket om stan. Lite kräftskiva hann vi också ha. Tyvärr har jag inte längre någon behållning av nubbedrickandet eftersom magen är ur form. Fast jag har hört att man kan ha roligt ändå?

 

Sista veckan på semestern tillbringade jag med P och Kerstin i det inre av Medelpad. Där har Kerstin en stuga, utan varken el eller vatten. Men båt och en sjö finns, så med fint väder har man världens chans till avkoppling. Och lyckas man få lite fisk också, så är livet perfekt. P har följt med oss fyra år på raken, men den här gången blev nog den sista? Han var inte alls road av fiskeriet på samma sätt som förut, och blev riktigt uttråkad så fort vi föredrog att meta före kastandet. Tur att en abborre fastnade på hans krok ändå. Vi andra två fick ihop till två rejäla middagar, som vi verkligen njöt av.

 

Nu har jag jobbat i två veckor och känt på det vanliga livet igen. Hoppas att jag håller, ibland undrar jag om det ska fungera fullt ut? Många krämpor har tillkommit som biverkningar av cytostatikan, och nu tvivlar jag på att de kommer att försvinna helt. Man får lära sig att ta det onda med det goda – jag har i alla fall livet i behåll. För det mesta tänker jag inte så mycket på det som varit, men ibland hickar jag till och blir riktigt, riktigt rädd. Usch!

 

När ungarna började skolan i veckan, kände jag att det var en milstolpe i livet. Båda två går nu på högstadiet i stan och frigörelsen är verkligen på väg. Ibland känns det som att man tappar kontrollen och att man inte är lika viktig för dem längre. Så därför blir jag alldeles varm i kroppen när de ”gullar” med mig. Som när M tog kommandot här hemma i torsdags då jag var helt slutkörd efter jobbet och bara orkade ligga i soffan. ”Men lilla mamma! Vi kan laga maten, så får du vila i kväll.”  Eller som när P stod och kramade mig helt spontant i affären idag, trots massor med människor runt omkring. Så visst vet jag att man är viktig som förälder nu också, men på ett annat sätt än förr.

 

I kväll har vi varit på restaurang igen, och firat Js äldsta grabb. Han fyllde 30 för några veckor sedan, men vi hade inte möjlighet att åka hem till honom då. Men lite käk i stan, en rejäl present och sedan en natt här hemma verkar göra honom nöjd ändå.

 

Men roligast hade jag när vi var på väg hem genom stan. Det har varit American Car Show i stan. En dag då city fylls av gamla kromade vrålåk som förstås slukar bensin i massor. Fast vissa är enormt vackra och lockar till och med mig.

Nåväl, vid ett rödljus kom vi ikapp en gammal häck som verkligen inte tillhörde den vackra sortens bilar, det fanns till och med en höbal på taket! Fylld av öldrickande ungdomar var den förstås och de flinade lite överlägset när jag kom i en grön, tråkig, dieseldriven Audi fylld med ”Svensson-familjen”. Varpå djävulen for i mig och jag rejsade skiten ur dem när det slog om till grönt. Hihi! Föraren av ”häcken” skrek av förbittring och försökte komma ikapp. Men när vi var tvungna att stanna vid nästa rödljus och de kom ikapp fick jag både applåder och tummen upp av hela gänget. Även medelålders tanter kan…

Av Eva - 27 juli 2009 15:28


J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.

 

De flesta dagar så här långt på semestern, har han väckt mig klockan åtta. Jag får tio minuter på mig att vakna, innan jag på stela ben stapplar ner för trappan. Väl nerkommen får jag dricka ett glas vatten, äta en banan och sen är det bara att snöra på sig skorna och gå en rask morgonpromenad. Längs vägen tittar jag längtansfullt efter de lyckliga, lättjefulla människor som går ut till brevlådan, där de hämtar morgontidningen iklädda endast nattlinnen eller pyjamasbyxor. De har verkligen semester, medan jag ”tvingas” trava runt i ett snabbt tempo. Hemma igen är det äntligen dags för frukost och sedan väntar förstås dagens alla andra sysslor. (Ni förstår så jobbigt det är för mig att ha semester.)

 

J har en något annorlunda syn på vad som är busigt. Dagen efter vår stora svampskörd, väckte han mig och sa att vi skulle göra något riktigt busigt idag. Han såg både lycklig, förväntansfull och full i f-n ut. Efter en stunds trugande från min sida, visar det sig att vi ska hoppa över promenaden, äta frukost snabbt och sen åka ut och leta efter mer kantareller!!! Som om det var mer svamp vi behövde!

Men i ärlighetens namn var jag inte så svårflörtad, så vi var ute i skogen efter en timmes frukost. Jisses vilket svampår det är. På ställen där vi i vanliga fall hittar kanske fem små torra kantareller, där hittar vi nu enorma mängder. Till slut kände vi att vi nästan kräktes om vi såg en enda gul hatt igen. Men man kan ju inte heller låta bli att plocka det man hittar.

Och så var det rensningen… Det är verkligen jättetråkigt. Dessutom måste ju J naturligtvis byta bromsar på bilen när jag ställer mig för att börja rensa. Annars kan inte jag köra den när jag och Kerstin åker till Medelpad om en vecka. Vad säger man om en sådan ursäkt?

 

Igår fixade P och jag till en av rabatterna på gården. Den har sett så eländig ut, att jag har parkerat bilen framför den för att slippa se katastrofen. Nu har vi rensat bort alla skräpiga aklejor, allt ogräs och kvar finns bara de vackra dagliljorna. Kantstenarna av trasiga tegelstenar bytte vi ut mot gamla mossiga stenar som legat på andra ställen i trädgården. Nu ser den ganska trevlig ut, men vi får väl se hur länge det varar?

 

De senaste dagarna har P och jag tagit itu med att ”generalstäda” hans rum. Alla gamla leksaker ska gås igenom och antingen kastas eller sparas för framtiden. Ojojoj, hur mycket prylar kan ett barn ha? En del av dem spar jag för att ta till jobbet. Ett begrepp som hela familjen är van vid, och mer eller mindre hatar. Jag förstår inte varför?

(En gång fick jag J till att ta hem ett frigolitblock som var ca 80 centimeter tjockt och två-tre meter i fyrkant. Det skulle jag ha till jobbet för att illustrera hur inlandsisen smälte. Tyvärr var jag tvungen att inse att jag den gången tagit mig vatten över huvudet, varvid J blev fruktansvärt sur över att behöva forsla bort det igen. Då kom jag på att vi kunde ha det i jordkällaren som golvisolering, och där ligger det fortfarande kvar.)

 Men vad skönt det kommer att bli för P att få mer plats i rummet, där bilar, Lego och dinosaurier nu bytts ut mot bas, förstärkare och hårdrocksaffischer. Fast både han och jag njuter av nostalgitrippen det är att hitta gamla prylar.

 

Av Eva - 24 juli 2009 18:56


Ja, det händer som sagt inte så väldigt mycket här hemma. M och jag målar fasadpanel till huset, med Falu rödfärg. Vi har äntligen kommit över en ”peak” och kan känna att vi kommer någonstans. Nu har vi nämligen målat 158 plankor och i den omålade högen ligger ”bara” 157 kvar. Puuh!

J och P har tagit ner massor med 5-6 meter höga, gamla och förvuxna syrenhäckar och – buskar. Meningen är att de ska bli täta nertill och se lite finare ut. På baksidan av huset kommer förhoppningsvis ägaren till granngården att ta ner lite skog, så att vi eventuellt kan få lite kvällssol på tomten. Då behöver häckarna bli lite tätare så att vi slipper direkt insyn från både honom och vägen. Dessutom växer träden så nära huset att vi får jättemycket grön beläggning på tak och fasad. Och rätt var det är så får vi kanske ett stormfällt träd över oss.

 

Det är tur att barnen börjar bli stora nu. Vi har så mycket att göra på den här förbaskade tomten, att de har fått sommarjobb av oss. En timmes arbete om dagen skulle ge dem en rejäl förstärkning av kassan. ”Tyvärr” har de nu kommit på att de kan jobba mycket, mycket mer varje dag. Så jag funderar allvarligt på om våra löner kommer att räcka till deras avlöning. Men vi kan kanske dra nytta av ROT-avdraget? Skämt åsido, det är såå skönt att de vill hjälpa oss. Tänk vilka snälla barn vi har!

 

Jag har som sagt bestämt mig för att inte lägga ut bilder på den här sidan, men eftersom jag tillhör den skrytiga sortens människor gör jag nu ett undantag. J och jag tog med oss en lunchmacka och lite kaffe i en ryggsäck, klädde oss för en skogspromenad och drog iväg till ett hemligt ställe. Redan när vi öppnade bildörrarna förstod vi att det skulle bli ett rent h-e med alla myggor och bromsar som formligen överföll oss. Men tappra som vi är sprayade vi oss med myggmedel och begav oss ut för att leta efter skogens guld. Det var nog det värsta jag någonsin varit med om vad gäller blodsugande flygfän. Eftersom jag är allergisk mot både myggor och de betydligt äckligare bromsarna, var det verkligen ett gränsfall ifall jag skulle gå mer än tio meter ut i skogen. Tack och lov fungerade myggsprayet och allergitabletterna fanns med i ryggsäcken. Vi hittade nämligen kopiösa mängder med svamp. På två timmar har vi plockat säkert tjugo liter. Vilken lycka! Och nu ska de rensas. Vilken olycka!

 

Nu börjar jag på allvar fundera på hur jag ska orka arbeta heltid om bara två veckor? Kroppen är absolut inte i form. Jag har drabbats av både artros i precis alla leder, och ödem i ben, fötter och händer. Visserligen säger läkarna att det är vanliga biverkningar av cytostatikan och att de oftast går över, men samtidigt tycker de att det är märkligt att besvären tilltagit de senaste veckorna istället för att avklinga. Fast jag antar att jag kör på som vanligt på jobbet och sen inte gör något annat än sover när jag är hemma. Och knäppt nog, nästan längtar jag efter att få börja jobba.


Av Eva - 16 juli 2009 11:37


I går var vi på premiären av den nya Harry Potter-filmen. När vi kom hem från Öland kom vi hastigt och lustigt på att det var premiär just den här veckan. M ville väldigt gärna gå den första visningsdagen, eftersom hon aldrig gjort det förr. Men det var med andra ord inga höjdarbiljetter vi kom över, med en sådan sen biljettbokning. Det var förstås smockfullt i salongen.

Jag är ett ”stort” fan av den käre HP och gillar både böckerna och filmerna, så för mig var det en självklarhet att jag också skulle se filmen. Så när Mina, en av mina kollegor, ringde igår och ville prata en stund då hade jag inte tid eftersom vi skulle köra snart. När jag talade om vad vi skulle göra brast hon ut i ett gapskratt som aldrig tycktes ta slut. ”Men Eva, du blir ju aldrig vuxen!”, lyckades hon få fram mellan skrattattackerna. Det var nästan (men bara nästan) så jag blev förnärmad, och jag är bergsäker på att hon kommer att reta mig länge för detta. Jag anser att det är fullkomligt normalt att se den filmen, men jag är kanske lite barnslig?

 

Vi har köpt en EU-moped till familjen. I november fyller M femton och vi vill ge henne möjligheten att träna på körningen, så att hon får sitt förarbevis i höst och sedan kan börja köra direkt till våren. Det är riktigt kul att se hur hon ligger och nöter varv efter varv här i trädgården. (Jag har ju klagat på en del grannars mopedknatter, men vi kör kanske i femton minuter per dag, och den låter inte lika mycket som en crossvariant.) Tjatmorsan har sagt att hon måste variera sina varv lite, så att inte gräsmattan blir alldeles uppkörd och lerig till slut. Det finns ju ytor tack och lov, så någon endurobana ska det väl inte behöva bli.

Jag har aldrig kört moped själv, men nu tränar jag också lite då och då. Jag inser att den inte är helt lättmanövrerad, så det dröjer nog ett tag till innan jag kör i trafik. När J och jag diskuterade bränsleförbrukning och hastighet, blev jag helt förskräckt. Denna tingest drar i bästa fall en tiondel av vad min bil drar i bensin. Det skulle inte ta mig mer än tio minuter längre tid att komma till jobbet om jag kör moped. Hm, vi får väl se om jag provar att ta mig till jobbet på moppen någon dag? Fast tio minuter på morgonen är ju en del om man är så morgontrött som jag är.

 

I går kom Ellen och hennes man hit på middag. Nu på sommaren träffas vi inte lika mycket som i våras. Det är precis som att man har för mycket för sig, trots ledigheten. När jag berättade för Ellen om mina ledbesvär, blev hon lite upprörd för att jag inte ringer till doktorn. Hon agerade ”morsa” och skrev ner telefonnummer och tider, så att jag säkert ska ta mig i kragen och ringa. Hennes läkare har sagt att lederna kan åldras i förtid av cytostatika, vilket inte lät så kul. Därför gjorde jag som hon sa, och ringde till sjukhuset nu på morgonen. Men telefonkön var full, så jag får återkomma i morgon. Typiskt när jag väl tar mig i kragen! Jag får väl fortsätta att stappla omkring ett tag till.


Åh, förresten så har jag börjat styla håret med lite mousse. Det är riktigt fräckt att ha den gråa stubben stående rakt upp. Barnen tycker att jag ser fräsig ut. Dessutom har ögonbrynen börjat framträda, så äntligen kan jag börja plocka dem igen. Usch, så korkad man är. Så fort de små stråna började visa sig så åkte pincetten fram och jag tog bort dem igen. Jag har provat att sätta mascara på de korta ögonfransar som nu börjar synas. Fast de är så korta ännu att det såg lite knasigt ut. Men snart ...

 

J är och besiktigar bilen nu, så innehållet och humöret på resten av semestern lär bero på resultatet av den besiktningen. Jag håller alla tummar.


Av Eva - 12 juli 2009 18:32


Har någon försökt att konkurrera med en GPS? Jag har och jag kan lova att det inte är någon bra idé. Man blir fruktansvärt frustrerad när man sitter med en karta i handen och VET att den där ”gapiga” elektroniska damen inte gör det bästa vägvalet. Och försöker man då tala om för sin lagvigde att han ska lyssna på mig och inte på bruttan i maskinen, och han ändå kör efter henne, då förstår ni säkert att ett äktenskap kan hänga på en skör tråd.

Dessutom har jag kommit på mig själv med att sitta och argumentera med en syntetisk röst, och då börjar man ju tvivla på sina egna själsförmågor. (Fast barnen har skrattat!)

 

Ja, förutom en del knäppa vägval, så har vi haft en fin vecka på Öland. Fast jag måste tillstå att stugan kunde ha legat aningen bättre. Vi hamnade mitt ute på något som heter Västra Alvaret. Där fanns verkligen ingenting! Jo, en massa frigående kor och tjurkalvar som gärna ställde sig på vägarna och såg arga ut. Stugan låg dessutom på hyresvärdens tomt, så vi hade ingenstans att ta vägen om vi bara ville gå utanför dörren en stund. Inte ens kubb kunde vi spela.

Det å andra sidan hade vi nog inte gjort ändå. Vår andra semesterdag regnade nästan bort. Vi hade bestämt oss för att bara ta det lugnt, sitta i stugan och umgås och kanske spela något sällskapsspel tillsammans. Efter ett parti kortspel var P och J sådana ovänner, att J högtidligt lovade att aldrig mer spela något spel med oss. Vilket han heller inte har gjort så här långt. Stämningen under de första dagarna var alltså ganska irriterad, så jag fasade nog en del för hur semestern skulle avlöpa.

Men resten av veckan blev fin. Vi hade förstås inte världens bästa badväder, men ungarna fick i alla fall bada i havet en dag. De övriga dagarna fyllde vi med massor av utflykter och promenader. Efteråt inser jag att det är fantastiskt att jag har orkat med så mycket utan att säcka ihop alldeles efteråt.

Det har också varit otroligt roligt att barnen verkligen har velat följa med på alla utflykter och varit riktigt intresserade av det vi har sett. P sa till och med att han tycker att det är viktigt att man lär sig något på sommarlovet också. (Alla lärares dröm!) Då hade J och jag precis haft en avancerad tekniklektion för barnen om hur gamla väderkvarnar fungerar. Stackars barn! När M sedan hamnade med mig på ett ställe där man kunde se hur lin har använts i äldre tider, och jag började svamla om kvinno- kontra mansteknik, då såg jag hur paniken började avspeglas i ögonen på henne. Det var kanske dags att släppa yrkestugget?

 

Den sista dagen på ön blev också den bästa. Det hade utlovats ostadigt väder, så barnen plockade inte med sina badkläder, trots våra propåer. (Tänk att de inte förstår att det är bättre att ha dem med en gång för mycket.) Vi åkte till Ölands enda raukar, vid Byerum. Ingen av oss hade några stora förväntningar på den utflykten, det var bara något vi bestämde oss för att kolla in när vi ändå körde förbi. Men det var nog något av det vackraste jag upplevt på länge, nästan som de perfekta reklambilder man kan se från Medelhavet ibland. Solen värmde hyfsat, det blåste rejält så vågorna verkligen slog in mot klipporna och det var nästan tomt på folk. Barnen hoppade och klättrade som stengetter, medan J och jag var lite försiktigare. Ändå fick jag mig ett rejält träningspass, för jag var ju också ”tvungen” att klättra. Att sen få sitta ner, njuta av det vackra och filosofera på allt och inget kändes vederkvickande som bara den och som den mest värdefulla stunden under veckan.

Vid slutet av sträckan med raukarna låg en toppenfin strand, och just då rådde det ett perfekt badväder med riktigt häftiga vågor. Men inga badkläder…

 

När vi kommit halvvägs på resan hem, ”kraschade” turbon på Js bil. Som tur är kom vi hem och det kommer nog inte att kosta mer än femtio kronor att rätta till felet. Det som grämde chauffören mest, var att hastigheten sjönk avsevärt. (Vilket den faktiskt inte gjorde enligt mitt tycke.)

 

Hemma väntade en sällskapssjuk katt som matvägrat under hela veckan. Det hade inte ens hjälpt att våra kära grannar försökte med mitt, annars osvikliga knep – att klia honom under magen när han kollar in matskålen. Däremot åt han glatt när jag frestade med lövbiff till middag. (J gillar inte att jag skär bort halva biffarna åt katten – själv hävdar jag att jag bara putsar köttet lite.)

Nu väntar också altanen på ännu en storrengöring. Riktigt vad som föregått härute vet vi inte, men vi kan konstatera att hela altanen är fullkomligt nerskiten av skator. Antagligen har de bråkat med katten. Nu håller J på att hänga upp gamla CD- skivor för att skrämma bort dem. Det blir ju jättesnyggt! SUCK!

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards